Det här är en kulturartikel, och därmed uttalad opinionsjournalistik (även kallat proffstyckeri). Vanligtvis brukar jag undvika dessa artiklar, men dagens är lite speciell.
Vad är problemet?
Schunnesson hänvisar till en artikel som hon skrev den 12 juli i år (men utan att länka till den, vilket är dåligt). Artikeln handlar om Ebba Busch och Kristdemokraternas syn på abort. Liknelse görs med Kim Kardashians nya klädstil som Schunnesson kallar ful.
Idag skriver hon om allt ”näthat” hon fick på grund av den artikeln (det vill säga kritik), som hon nu klassar som psykisk misshandel. Visst, det är skillnad på att kritisera fulhet vad gäller klädstil gentemot ansikte och kroppsform, men det handlar fortfarande om utseendet. Så varför börjar hon gråta när hon själv kritiseras?
Jag ser ett problem här som verkar ganska vanligt bland journalister, nämligen att de ser sig själva som en klass för sig. Det vill säga, när journalister granskar, knackar på hemma privat hos människor eller – som i det här fallet – anklagar andra för att ha fula stilar, är det OK. Men när de råkar ut för samma behandling själva grinar de illa.
Vad skulle gjorts bättre?
Journalister är kanske den yrkeskår som har störst behov av mer självinsikt och självkritik.
Fundera på följande
Vad finns det för skillnader mellan kritik, personangrepp, näthat och psykisk misshandel?
Källa: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/kEM2Vj/tone-schunnesson-om-psykisk-misshandel-online
Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/47MQ3e/ebba-busch-daliga-smak-gar-inte-att-leva-med