”Ingen lyssnar på det man inte vill höra”
Så inleder Johan Mathias Sommarström på SR sin utrikeskrönika med fokus på kriget i Gaza. Och det stämmer både på kriget i Gaza och på public service själva. Poängen är att folk inte bryr sig om fakta, utan bara om att stå på ”rätt” sida. Framkommer fakta som strider mot den egna världsbilden förnekar man faktan för att det är obekvämt att ändra sig och inse att man haft fel hela tiden. Eller för att man inte vill svika sina ideologiska vänner.
Det här stämmer bra in på både judar och palestinier, precis som Sommarström antyder. Men det stämmer också bra in på all media, inklusive public service. Går det araber på svenska gator som öppet stöder terrororganisationen Hamas vill SVT och SR absolut inte erkänna att denna grupp människor har problem med demokrati. Om det visar sig att afghaner lyckas komma in på den svenska arbetsmarknaden och sköter sig som goda medborgare kommer Samnytt att ignorera den nyheten.
Det är alltså svårt att bedriva samhällsdebatt när människor inte lyssnar för att man säger något de inte vill höra. Jämför populariteten med Navid Modiris YouTube-kanal Hur kan vi och Henrik Jönsson. Modiri håller inte en konsekvent linje, utan tar in massor av olika gäster, medan Jönsson är en tydlig propagandist som har en lika tydlig målgrupp. Jönssons kanal är betydligt populärare, just på grund av att han är så tydlig med var han står. Det gör det lättare för honom att samla folk som vet att de kommer få höra vad de vill höra.
Det finns en anledning till att folk är så här, och det är för att det är mentalt bekvämt. Det känns mycket skönare att lyssna på någon som hela tiden säger det man själv tycker, istället för att utmana sig och lyssna på folk med rakt motsatta åsikter.
Källa: https://sverigesradio.se/avsnitt/ingen-lyssnar-pa-det-man-inte-vill-hora-johan-mathias-sommarstrom-vastbanken