Den liberala organisationen RFSU (de är liberala då de har en väldigt liberal syn på påhittade könsidentiteter och hela det köret) klagar på att sexualundervisning kan försvinna med den nya läroplanen.
Vad är problemet?
RFSU jämför läroplanen med situationen i USA där de menar att sexualundervisningen politiserats. Det här är så typiskt vänstern och/eller liberaler. De tror att deras egna värderingar är universums mittpunkt, och att allting annat är ett steg i fel riktning.
Sexualundervisningen i Sverige har politiserats för länge sedan där man propagerar för att folks känslor nu är ”könsidentitet”, att det finns lika många kön som det finns olika känslor och så vidare. Detta nämner såklart inte Expressen alls, eftersom de, liksom RSFU, är så övertygade om att det inte finns något alternativ till deras syn.
Vad skulle gjorts bättre?
Finns det någon svensk, traditionell media med tillräcklig integritet att ifrågasätta den liberala synen på kön och sexualundervisning? Om inte, varför finns det ingen svensk, traditionell media som representerar konservativa? Det är i dagsläget bara ”alternativa” medier som gör det.
Fundera på följande
Kan du komma på en enda rikstäckande, traditionell media i Sverige som representerar konservativa synsätt och värderingar? Jag kan det inte.
Källa: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/rfsu-sexualundervisning-kan-forsvinna-med-nya-laroplanen/
Enig. Måste bara lyfta att även jag, som står långt ut på vänsterkanten i de flesta frågor, irriteras av samma sak men från ”andra hållet”. Det stör mig till exempel att man klassas som högerextrem eller transfob om man ifrågasätter ”självklarheter” när det kommer till synen på exempelvis transpersoner. Om man ställer sig det minsta frågande till att det skulle vara ”progressivt” eller ”vänster” att ta bort ordet kvinna och ersätta med livmodersbärare i myndighetstexter och styrdokument, eller huruvida det finns X antal ytterligare kön utöver man och kvinna, så ses man som en del av motståndarlaget. Detta trots att jag ser detta som fullkomligt världsfrånvänt, och knappast ”vänster” överhuvudtaget.
I Sverige upplever jag att Kajsa Ekis Ekman är en av få på vänsterkanten som varit öppet kritisk i frågan utan att skämmas för sina ståndpunkter. Vilket också medföljt att hon blivit persona non grata i många (så kallade) vänsterkretsar.
Titta bara på RFSL:s panikslagna reaktion på hennes bok ”om könets existens”: https://www.rfsl.se/verksamhet/trans/100-fel-i-ekmans-bok
Eller på Arbetaren (en vänstertidning jag tidigare respekterade), och hela debaclet efter att hon utsågs till chefredaktör.
I det rådande politiska klimatet är det med andra ord svårt att uttrycka någon som helst kritik mot dessa ”teorier” från vänsterhåll, det tycks inte finnas plats i åsiktskorridoren helt enkelt. Det finns två läger, och är du inte i det ena så tillhör du det andra.
Skulle också säga att detta är mer ett problem i det vänsterliberala lägret, då jag upplever att det är lättare att hitta gemensam mark i diskussioner med högerpersoner, trots stora meningsskiljaktigheter. Vi kan ha olika åsikt, men man blir åtminstone inte utdömd som person och ”cancelled”. Svårt att ha en givande diskussion med någon som tycker att den som har ”fel åsikt” ska ta ett steg tillbaka och inte uttrycka sig alls.
Trevligt med vänsterfolk här, det uppskattas! Du är mer ”klassisk vänster” då antar jag?
Det du skriver är också så jag ser dagens vänster. Jag ser vänstern som mycket bättre än högern på att organisera sig. Vänstern tenderar att både tänka och handla kollektivt. Det kan innebära en stor styrka att få till förändring, men det kan också innebära att man inte tolererar olikheter inom gruppen, då olikheter ökar risken för splittring, och splittring eliminerar makten från det kollektiva.
Tror du att den mentaliteten kan vara en anledning till att så många inom vänstern har så svårt för oliktänkande?
Ja precis, skulle kategorisera mig som mer klassisk vänster. Tror det ligger en hel del i det du skriver. Vänstern verkar ju onekligen (även långt innan woke-kulturens guldålder) ha en starkare tendens att splittras i olika faktioner, som ibland avskyr varandra mer intensivt än vad de avskyr högern.
Lite som religiösa inriktningar inom samma religion kan vara mer antagonistiska mot varandra än gentemot helt andra religioner: Protestanter och katoliker i Irland, Sunni och Shia i Irak etc.
Det intressanta med åtminstone delar av woke-kulturen är dock att den inte är kollektivistisk som jag ser det, snarare tvärtom. Det är individualism ad absurdum. Transideologi hävdar att ett inre psykologiskt ’jag’ är det enda som kan avgöra sanningen och verkligheten. Hur ”jaget” känner ska vara överordnat alla yttre anspråk, sociala som biologiska. Till och med kroppens materiella verklighet ses som en form av orättvis förtryck.
Den ’sanna identiteten’ är så oantastlig att den med rätta kan påtvingas andra. Omgivningen ska fullkomligt acceptera och bekräfta detta. Transideologins centrala krav är att världen måste anpassa sig efter individens vilja – snarare än tvärtom.
Ja, men just den tanken att känslor ska styra allting är ju den kollektiva idén som ingen får motsätta sig. Eller missförstår jag?