Navid Modiri driver en YouTube-kanal (Hur kan vi) som försöker få oliktänkande att prata med varandra, vilket jag tycker är jättebra. Han bjuder in folk både från vänster och höger, feminister och antifeminister, liberala och konservativa. Hela poängen med kanalen är att öppna upp för samtalet. Bara för att man inte håller med varandra betyder det inte att man inte kan förstå varifrån den andra kommer. I en debatt som hållits nyligen möttes två feminister och en person som tror mer på biologin än könsmaktsordningen. Atilla Yoldas på Expressen var en av de två feministerna, och han har nu skrivit en krönika om debatten med Navid Modiri, David Ebenhard, honom själv och Elin Sundin.
Vad är problemet?
När Yoldas skriver en sådan här sak; ”Vetskapen att Modiri tidigare bjudit in högerextrema och rasistiska röster som Ingrid Carlqvist (som förnekar Förintelsen) och Daniel Lampinen (som delar in människor i raser) fick mig att tvivla på mitt beslut att ställa upp i debatten.” så förstår man att han inte är så pigg på att prata med oliktänkande. Att prata med folk som bottnar i motsatta värderingar kräver att man lyssnar, och inte bara tar för givet att de egna argumenten och värderingarna är universella sanningar. När man lyssnat kan man, om man är öppen, förstå varifrån den andra personen kommer i sina resonemang. Att hålla med motparten behöver man absolut inte göra. Samtal är till för att förstå varandra, inte för övertalning. Dagens moderna feminister är inte vana att debattera inför en publik som inte står på deras sida och håller med dem i allt de säger.
Vattendelaren mellan feminister och antifeminister är ofta vikten av biologi kontra sociala normer och strukturer. Feministerna hävdar att de flesta skillnaderna mellan män och kvinnor beror på sociala strukturer, medan antifeministerna betonar att biologin spelar störst roll. Vad som är sant är jättesvårt att veta eftersom det inte går att mäta. Det finns otroligt många faktorer som spelar in. Därför kokar sådana här diskussioner oftast ned till skillnader i värderingar. Och det skaver, särskilt för personer som inte kan acceptera att folk inte delar deras egna värderingar. Av Yoldas krönika att döma verkar han vara en sådan person.
Vad skulle kunna göras bättre?
Istället för att framställa sina egna värderingar som vedertagna sanningar hade Yoldas kunnat ha en ödmjukare attityd i sin krönika. Till exempel skriva att han visserligen inte alls håller med om det Ebenhard säger, men att samtalet ändå vidgat hans vyer för oliktänkande och värderingar som står tvärtemot hans egna. Om journalister har samma attityd som Yoldas är det inte konstigt att medias rapportering kring politik och ideologiska frågor är så ensidig.
Källa: https://www.expressen.se/kronikorer/atilla-yoldas/vi-ville-prata-om-jamstalldhet-men-mottes-av-hanskratt/