För en tid sedan fick SR (Sveriges Radio) intern kritik för rasism. Det första som hände var att vd Cilla Benkö tog kritiken på allvar, men sedan hände det inte så mycket. Faktum är att effekten snarare var motsatt, då flera av dem SR-medarbetare som deltog i upproret flyttades om eller begränsades på grund av att de inte längre var opartiska i vissa sakfrågor.
Nu verkar samma sak hända på SVT. Och även nu går vd Hanna Stjärne ut offentligt och säger att hon tar kritiken på allvar.
Vad är problemet?
För det första är det talande att kritiken som lyfts fram kommer från vänsterideologin. Det här skriver jag därför att kritiken som förs fram handlar om folk som inte känner sig inkluderade, att invandrare förknippas för mycket med brottsrapportering och en brist på mångfald inom ledande positioner. Ja, mångfald baserad på kön och etnicitet – alltså vänsterns definition av begreppet. Alla problem som förs fram är starkt förknippade med den identitetspolitiska vänstern.
För det andra tar SVT sällan eller aldrig extern kritik från högern eller från konservativa på allvar. Detta trots att kritiken därifrån är betydligt mer nyanserad och detaljerad än den svepande kritik som en del medarbetare nu för fram.
Vad skulle gjorts bättre?
Ta den externa kritiken på lika stort allvar som den interna. Det som borde spela roll är vad som sägs, inte vem som säger det.
Fundera på följande
Varför kommer det ingen intern kritik från högerideologin hos public service-bolagen? Kan det vara för att det helt enkelt inte jobbar så många högermänniskor där? Eller beror det på att public service-bolagen är så högervridna att människor med sådana sympatier inte har någonting att klaga på?
Källa: https://www.svt.se/kultur/medarbetare-med-utlandsk-bakgrund-kritiserar-svt-enorm-frustration