Den nya högersajten Bulletin diskuteras på SVTs kultursidor. Narrativet är att det svenska medielandskapet kan närma sig det amerikanska, det vill säga att allting är superpolariserat och att olika medier endast attraherar folk från ett visst läger, vars åsikter överensstämmer med det som basuneras ut.
Vad är problemet?
Det svenska medielandskapet har polariserats under lång tid, och det är framför allt media själva som varit orsaken till detta. Filterbubblorna i sociala medier ska inte heller underskattas, där folk älskar att bara prata med andra som håller med dem. Filterbubblorna upprepar samma budskap sinsemellan tills det blir sant (oavsett om det faktiskt är sant eller inte).
Men public service själva är definitivt delaktiga i detta, och det skriver de inget om. Så fort det händer något politiskt är analysen framme. Det vill säga, en artikel som talar om för oss läsare hur vi ska tolka, tänka och tycka om det som hänt. Istället för att bara presentera nyheten så objektivt som möjligt är man direkt framme och sprider åsikter som utan tvekan är förklädd (och skattefinansierad) opinionsbildning. Subjektiva åsikter är till sin natur inte särskilt objektiva, och när public service gång på gång tar ställning för vänsterliberala och feministiska åsikter är det klart att folk som inte tycker om sådant går någon annanstans. Därav polariseringen, eftersom traditionell media så tydligt tar ställning i frågor som feminism, globalism och jämställdhet/mångfald.
Hade det inte varit för svensk medias (traditionell, rikstäckande) extremt ensidiga rapportering i vissa frågor hade förmodligen inte ”alternativ” media växt så mycket som den gjort. Flera av mina kartläggningar granskar just nu hur ensidigt SVT hämtar information från vänsterliberala nyhetsmedier internationellt, hur de undviker att rapportera kritiskt om Greta Thunberg och hur negativt de behandlar ordet nationalism.
Vad skulle gjorts bättre?
SVT borde rannsaka sig själva betydligt mer än vad de gör när det gäller opartiskheten. I det här fallet borde de ha varit självkritiska och reflekterat över sin egen roll i polariseringen, istället för att enbart prata om andra medier och partier.
Fundera på följande
När var den senaste gången du pratade med någon som hade motsatta åsikter? När sist utmanade du dig själv och dina egna perspektiv?
Källa: https://www.svt.se/kultur/opinionsbildare-fran-hoger-och-vanster-satsar-pa-journalistik
Emanuel Karlsten, ordförande Medieakademin, skrev i mars 2020 att ”bakom förtroendet för public service finns en stark partipolarisering”. Det går att dra en tydlig skiljelinje mellan det förtroende för SVT som väljare som sympatiserar med regeringspartier hyser och det från väljare som sympatiserar med oppositionen. Det är synnerligen problematiska fakta som SVT blundar för eller ignorerar. Karlsten skrev också att ”SVT och Sveriges radio delar svenskarna mer än vår syn på Donald Trump”.
(https://medieakademien.se/fortroendebarometern-2020-polisen-v-och-sd-far-rekordstort-fortroende-svt-och-sr-kraftigt-polariserat/)
Det är för övrigt intressant att SVT i artikeln skriver ”Samtidigt drar partier på vänsterflanken igång mediesatsningar.” Jasså? Vadå ”Drar igång”? Ännu mer än de som redan drivs av de miljarder som betalas till de statliga mediebolagen och det statliga mediestödet? Genom ett utstuderat system lyckades vänsterorienterade ECT 2016 kamma hem mer än 11% av det samlade presstödet, och 2018 krävde Presstödsnämnden tillbaka 8 miljoner kronor.
(https://www.youtube.com/watch?v=cl9UAtr-JMQ)
(https://sverigesradio.se/artikel/7033561)
I det tillhörande klippet hos SVT säger Paulina Neuding att Bulletin vill ta ett steg bort från det polariserade och politiserade. Reporten säger ”Farhågorna som jag har hört om er sajt är att det skulle vara väldigt politiserat.” Va? Mer polariserat än de dagstidningar vars ledarsidor tillkännager lojalitet till partier (”obundet” eller ej), och som idag får bidrag från staten?
Min gissning är att de ”farhågor” sin reportern kanaliserar kan komma från personer inom vänsterorienterade medier som nu oroar sig för kunkurrens när en motpol uppstår. Istället för att vässa pennan och göra sig redo att bemöta sakliga argument så tar man fram epitetstämpeln för att försöka fula ut sin motståndare. Det är trist men föga förvånande. Det är en taktik som gamla medier har förlitat sig på i flera årtionden. Det har tidigare fungerat för att hegemonin inom media har varit kompakt.
Jag önskar att reportrar som kanaliserar andras åsikter med ”vissa menar” bemöts med frågan ”Vem då? Vem har sagt så?”, alltså att man synar att det verkligen finns något bakom och det inte är reportern själv, eller dennes redaktion, som ensam står för åsikterna.