Efter uppropet inom Sveriges Radio, där cirka 40 medarbetare tyckte att SR hade rasistiska strukturer, meddelar SVT nu att man tidigarelägger en undersökning om det man kallar för medarbetares inkludering.
Vad är problemet?
Varför gör man inte undersökningar om varför konservativa sympatisörer har drastiskt lägre förtroende jämfört med liberala? Jag länkar till 2020 års version av Förtroendebarometern, där det tydligt framgår att det finns ett stort glapp.
- Förtroende hos hela befolkningen: 62 %
- Förtroende hos SD-sympatisörer: 30 %
- Förtroende hos M-sympatisörer: 54 %
- Förtroende hos KD-sympatisörer: 60 %
- Förtroende hos V-sympatisörer: 79 %
- Förtroende hos C-sympatisörer: 80 %
- Förtroende hos L-sympatisörer: 82 %
- Förtroende hos S-sympatisörer: 84 %
- Förtroende hos MP-sympatisörer: 85 %
So synes ligger alltså alla konservativa sympatisörer under snittet, medan alla liberala ligger över. Varför ser inte SVT det här som ett problem? Varför visar man ingen vilja att försöka ta reda vad det beror på? Viljan finns ju uppenbarligen när det gäller upprop från cirka 40 medarbetare.
Vad skulle gjorts bättre?
Genomför gärna undersökningen om rasistiska strukturer, men genomför OCKSÅ en utredning med syfte att ta reda på varför konservativa sympatisörer har så mycket lägre förtroende än liberala.
Vad kan du som medborgare göra?
Skriv gärna till SVT och fråga varför de inte visar något intresse för att ta reda på sympatiskillnaderna beror på. De ska ju trots allt vara opartiska, och då ser det inte särskilt bra ut med sådana här stora glapp mellan olika väljargrupper.
Källa: https://www.svt.se/kultur/svt-s-hr-chef-vissa-kanner-att-deras-erfarenheter-inte-har-blivit-omhandertagna
Källa: https://medieakademin.se/wp-content/uploads/2020/03/Presentation_fortroendebarometern_2020.pdf (sidan 20 av 44)
Man kan formulera skiljelinjen i förtroende på två olika sätt:
Dels det perspektiv som du lyfter: ”Det är stor skillnad i förtroende mellan konservativa sympatisörer och vänsterliberala sympatisörer.”
Ett annat perspektiv är: ”Det är stor skillnad mellan de som sympatiserar med regeringen och dess stödpartier, och de som sympatiserar med den politiska oppositionen.” Skiljelinjen är identisk eftersom de partier som betraktas som konservativa är de som utgör oppositionen. Men det sätter problemet i nytt ljus.
Från det senare perspektivet, och särskilt betraktande de hela 20 procentenheters skillnad i förtroende, blir det lätt att förstå kritiken om ”regimmedia”.
Jag kan bara upprepa din fråga: Varför ser inte SVT det här som ett problem? Mot bakgrund av detta undrar man hur både SVT och svenska politiker kan drista sig att kritisera andra länders statsmedier.
Problemet är långt ifrån nytt. Trots det tar man in Jan Helin från Aftonbladet som programchef. Hur tror man att det påverkar förtroendet hos konservativa medborgare?