Jonas Gardell och en rad andra kulturprofiler agerar i ett mer eller mindre gemensamt upprop mot kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Uppropet gäller att deras bransch går på knäna under coronapandemin.
Vad är problemet?
Om kulturprofilerna endast synts via sina inlägg på sociala medier, hade förmodligen bara deras följare hört talas om deras kritik mot Lind. Men SVT (och annan media) för fram kritiken också, vilket leder till masspridning bland befolkningen. Trycket som dessa kulturprofiler utövar mot Lind är alltså nästan helt beroende av att SVT visar sitt intresse. Det är visserligen deras jobb att granska makten, men då media har mest makt av alla kan man fråga sig varför de inte granskar sig själva mer.
Media kan sätta tryck på både politiker och företag så att dessa agerar. Politiker kan knappt sätta tryck på media, för då blir de genast anklagade för att attackera det fria ordet. Företag kan i och för sig äga media, men när det gäller public service är det definitivt så att företagen fruktar dem betydligt mer än det omvända. Media är helt enkelt otroligt skyddade, men de har mer makt än någon annan aktör i samhället. De kan nämligen indirekt påverka folks tyckande och tänkande, och då får man plötsligt makt i ett demokratiskt samhälle.
Det var ingen slump att Napoleon för drygt 200 år sedan tog kontroll över fransk media. Han visste mycket väl hur stor inverkan de hade på den allmänna opinionen. Kunde man styra media kunde man styra folket.
Vad kan du som medborgare göra?
Fundera på följande: Vad händer om det fria ordet inom journalistiken blir kapat av ideologiskt drivna aktivister? Då är ordet fortfarande fritt, men det betyder ju inte att medias arbete kommer till nytta för medborgaren. Ett fritt ord kan nämligen också vara propaganda. Och vad händer i ett samhälle där politiker, som är de enda som kan åstadkomma konkreta förändringar för public service, inte vågar kritisera dem, trots att de är den verkliga maktspelaren?
Källa: https://www.svt.se/kultur/kritiken-mot-kulturminister-amand-linda-mp-vaxer
Det är minst sagt intressant hur principen om ”armlängds avstånd” bara verkar gälla åt ena hållet. Visst förekommer det bra granskningar av politiker i medier med både sakliga och välformulerade frågor. Tyvärr förekommer det alltför ofta även något som närmast framstår som opinionsbildning under journalistikens täckmantel. Det omvända sker mer sällan: Politiker får inte ifrågasätta mediers makt. För då kommer Orban och tar dig!
Att medier sällan granskar varandra kan bero på två saker: Dels att de inte betraktar sig själva och sina kollegor/konkurrenter som makthavare som behöver granskas, och dels att de inser att om de granskar en konkurrent så riskerar de att konkurrenten svarar med att granska tillbaka. Det i sin tur kan undergräva båda parters trovärdighet, något som man av strategiska skäl vill undvika.
”Fundera på följande: Vad händer om det fria ordet inom journalistiken blir kapat av ideologiskt drivna aktivister?”
Dessvärre finns det flera indikationer på att detta i Sverige inte är ett hypotetiskt scenario. Det går att se tecken redan idag genom att granska svenska mediers urval och formuleringar. Precis som i fallet med urvalet som du beskriver här ovan med kritiken mot Amanda Lind, eller artikeln om det öppna brevet från 173 kulturarbetare (https://www.svt.se/kultur/artister-ifragasatter-otydliga-coronaregler). Men var är rapporteringen om namninsamlingen startad av den libertarianske debattören Henrik Jönsson att riva upp skattefinansieringen av SVT, SR och UR? Namninsamlingen har i skrivande stund över 35 000 underskrifter: https://www.skrivunder.com/riv_upp_skattefinansieringen_av_public_service
Fem myror må vara fler än fyra elefanter, men väger 173 kulturarbetare tyngre än 35 000 medborgare? Jag hittar ingen artikel om Jönssons namninsamling på svt.se (och inte något annat större media heller).
Det är två rimliga teser, helt klart.
Angående det selektiva urvalet av upprop brukar just selektivt urval påverkas av de egna värderingarna och den egna ideologin. Av den anledningen är det jätteviktigt med mångfald, både inom public service och bland den svenska journalistkåren som helhet. Tyvärr definierar public service mångfald baserat på etnicitet och kön, istället för på åsikter och ideologi. Jag ska fixa en undersida om Granskningsnämnden vad det lider. De publicerar en rapport varje år om hur SVT, SR och UR lever upp till bestämmelserna i sändningstillståndet.
Först får SVT, SR och UR själva kommentera hur de bedömer sig ha mött kraven, sedan ger Granskningsnämnden sitt utlåtande. I den senaste rapporten framgår det tydligt att både public service och Granskningsnämnden definierar mångfald baserat på yta istället för innehåll, alltså på kön och etnicitet.
Sedan finns det ju även en tydlig liberal vinkling inom svensk, traditionell media. Jag tror den är anledningen till att ”alternativ” media växt sig så stark just i Sverige jämför med andra länder. Om man är konservativ och/eller nationalist finns det i princip ingen rikstäckande traditionell media att gå till. Allting är liberalt (jag tycker inte SvD är konservativa, de är bara mindre liberala än de andra), och de enda riktiga konservativa alternativen hittar man idag bland ”alternativ” media. Det finns mycket CNN i Sverige, men det finns inget Fox News, helt enkelt.
Tack så mycket för länken till Henrik Jönssons namninsamling, har givetvis skrivit under den.