Kungafamiljen ska vara partipolitiskt opartiska. Föreningen Stockholm Pride är, enligt de själva, partipolitiskt obundna. Kronprinsessan Victoria höll öppningstalet för årets digitala Pride.
Vad är problemet?
Pride är inte politiskt opartiska. Vare sig Sverigedemokraterna eller Medborgerlig Samling är välkomna till Pride, och detsamma gäller alla som inte delar Prides värdegrund. Värdegrund är ett populärt ord som du säkert hört många gånger. I praktiken handlar det om åsikter och värderingar, alltså politik. Så här står det på Prides hemsida:
”Stockholm Pride ska, så långt det bara är möjligt, vara en inkluderande mötesplats, speciellt för alla hbtq-besökare som inte alltid upplever öppenhet och acceptans i sin närmiljö eller på sina arbetsplatser. Av denna anledning säger Stockholm Pride nej till medverkan och utställningar av organisationer, föreningar och företag som uttrycker åsikter och värderingar som står i strid med vår värdegrund.”
Med andra ord finns ingen acceptans för oliktänkande. Pride hade kunnat bjuda in oliktänkande för debatt och samtal, men det vill man inte. Endast människor som tycker likadant är välkomna. Att Kronprinsessan Victoria tar ställning för en politisk organisation (inget parti såklart, men en organisation med politiska ambitioner) borde granskas av public service, men istället för man bara fram hennes budskap helt okritiskt.
Vad skulle gjorts bättre?
SVT borde ha kontaktat Kronprinsessan Victoria eller hovet och ställt frågan hur hon kan ta ställning för en organisation som aktivt tar avstånd från cirka 20 procent av Sveriges befolkning (de som röstar på Sverigedemokraterna eller Medborgerlig Samling).
Vad kan du som medborgare göra?
Om en förening eller organisation vill åstadkomma förändring i samhället så är den politisk. Och politiska organisationer är sällan neutrala. Oavsett om det handlar om Pride, Rädda Barnen eller Världsnaturfonden finns det alltid en politisk agenda i bakgrunden som är den drivande kraften i arbetet. Ha detta i åtanke så blir det lättare att granska kritiskt.
Källa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kronprinsessan-vi-far-inte-bli-tysta
Mycket bra analys!
Det är skillnad mellan att vara ”partipolitiskt opartisk” och att vara ”politiskt opartisk”. Kronprinsessan Victoria tog inte ”partipolitisk ställning” men hon tog ”politiskt ställning”. Det är bra att hon står upp för människors rätt att älska vem de vill, men det kan man göra utan att stödja en politisk organisation.
Det är märkligt att SD och MS inte bjuds in till Pride på grund av påstådda avvikande åsikter. Men Fi bjuds in trots att de uttryckligen vill behålla förbudet mot surrogatmödraskap, vilket RFSL vill avskaffa. Det fanns med andra ord fler ”elefanter i rummet” på pridescenen när det debatterades 2018…
Här är en länk med tidsangivelse till ordväxlingen om surrogatmödraskap med Fi:s representant Gita Nabavi i Pride-debatten 2018: https://www.youtube.com/watch?v=Hz4Q5CtzmVI&t=1h18m19s
Det är intressant att en av moderatorerna, i en debatt som utesluter SD, kommenterar Nabavis argumentation med att säga ”Och här vill vi ändå kommentera eftersom att RFSL har en helt annan linje. Men därför är det också intressant att låta dig som representerar den andra sidan få säga det.”
Varför är det intressant att höra avvikande åsiker om de kommer från Fi, men inte om de kommer från SD? Det är den uppenbara frågan att ställa till Pride vid nästa partiledardebatt.
Man behöver inte stöjda SD för att ändå kunna konstatera att Pride tillhandahåller en spelplan som inte ger lika möjlighet för partierna. Det ställer alla som ändå väljer att delta i debatten i dålig dager. De förstår nog att detta inte är rätt. Och det är inte rättvist att tala så illa om en part som varken är närvarande eller på annat sätt bereds möjlighet att försvara sig. Så beter sig barn på en skolgård, inte vuxna människor.
Samtidigt har deltagarna att välja mellan pest eller kolera. Om de istället skulle välja att inte delta skulle de kritiseras i media för det och riskera ett epitet som ”homofob”. Lyckligtvis glider tolkningsföreträdet sakta de traditionella medierna ur händerna när sociala medier och alternativa medier erbjuder fler plattformar att med egna ord beskriva sitt ställningstagande och nyansera det på ett sätt som sällan får utrymme i traditionella medier.
Jättekul att du är så aktiv och passionerad! 🙂 Intressant just det hon säger att då helt plötsligt är det bra med att lyssna på den motsatta sidan, men min gissning är att det beror på att de ändå står varandra så ideologiskt nära. Skillnaden i synen på surrogatmödraskap är inte alls lika stor som skillnaden i synen på hela hbtq-rörelsen.
Din gissning pekar nog i rätt riktning.
Jag tror att det vi ser i klippet är en oförmåga att skilja på sak och person. Eller mer generellt uttryckt: sak och avsändare.
Det har på förhand bestämts att SD tillhör ”de onda”. Därför är de inte välkomna att ens delta i debatten och förklara sina argument.
Det har på förhand bestämts att Fi tillhör ”de goda”. Därför är de välkomna, trots sin avvikande uppfattning i sakfrågan.
Länge har svenska medier satt upp reglerna för vem som ska få delta i offentliga debatter. Det har präglat hela den svenska debattkulturen, och då är det egentligen inte konstigt att Pride gör som de gör. De har tittat på hur de stora debattarrangörerna och debattdeltagarna gör och sedan själva tagit efter.
Det dröjde ända till den 30 maj 2018 innan medborgarna fick se en duell mellan Åkesson och Löfven. Då hade SD varit ett riksdagsparti sedan september 2010, och de två partierna hade sedan länge varit opinionsmässigt lika i storleksordning, ända sedan juli 2015.
(https://www.svt.se/nyheter/forsta-debatten-nagonsin-mellan-akesson-och-lofven)
(https://val.digital/History/)
Det säger en hel del om debattklimatet. Så Prides hantering av sin debatt är möjligen förklarlig. Men det gör den inte försvarlig.
Argument behöver brytas fritt mot andra argument. Frågor behöver förklaras, försvaras och ifrågasättas från flera olika vinklar och av flera olika parter som har olika erfarenheter. När så inte sker blir debatten förstoppad.
Lyckligtvis har alternativa medier, fria bloggar och poddar börjat luckra upp förutsättningarna för den offentliga debatten. För den nyfikne finns idag ett respektabelt smörgåsbord där man kan smaka på ideer, tankar, argument och berättelser.
Den som gillar demokrati och yttrandefrihet gör klokt i att noga notera vilka som uttrycker missakning mot, eller motarbetar, denna möjlighet. Man bör också ställa frågan varför de gör som de gör.