SVTs ekonomikommentator Kristina Lagerström analyserar de svenska börsjättarnas aktieutdelningar. Temat i analysen är att vissa bolag delar ut mångmiljardbelopp med hjälp av skattemedel som de tagit emot i samband med viruspandemin.
Vad är problemet?
Själva analysen kan jag förstå, att stora bolag som tagit emot stora belopp skattepengar ändå gör aktieutdelningar. Hur rätt och riktigt är det? Lagerström drar upp Investor och Sandvik som exempel. Investor delar ut 10 miljarder, medan Sandvik delar ut 8 miljarder. Men hur är det med public service själva? De får 8,7 miljarder skattekronor varje år. Alltså fullt jämförbart med storbolagens aktieutdelningar, som Lagerström presenterar som enorma belopp.
Om vi då väljer att fokusera på beloppet här, så är inte storbolagens utdelningar större än det public service korpar åt sig med tvångsmetoder. Jag kan absolut förstå om man ifrågasätter denna jämförelse, då det ena sidan handlar om privata bolag, och å andra sidan om ett public service-bolag. Men när Lagerström döper rubriken till ”Vad fan ska vi göra med pengarna?” så är det lätt att dra en parallell till vad public service ska göra med 8,7 miljarder kronor. Det är en hisnande summa, särskilt med tanke på hur bra reportage det går att göra med en smart telefon (Joakim Lamotte) eller hur YouTubern Henrik Jönsson kan intervjua partiledare som har samma klass som en SVT-intervju. Hur mycket pengar krävs det egentligen för att göra bra journalistik?
Därför undrar jag om SVT överhuvudtaget har någon självinsikt, eller om de sitter så säkert att de slutat bry sig om att tänka på sådana här saker. De kanske tar allting för givet?
Vad skulle gjorts bättre?
Tänk dig en självrannsakan där public service analyserar om de verkligen behöver 8,7 miljarder kronor varje år, eller om det finns delar av verksamheten som går att effektivisera? Tänk dig att de gör uträkningar på hur många sjuksköterskor som skulle kunna anställas om public service bantades med ett antal miljarder skattekronor.
Fundera på följande
Varför granskar public service aldrig sig själva (förutom Janne Josefsson som faktiskt granskade sig själv i programserien Josefsson)?
Källa: https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/analys-vad-fan-ska-vi-gora-med-pengarna
Kristina Lagerströms kommentar ”Vad fan ska vi göra med pengarna?” är, som alla som läser den här bloggen redan förstår, en parafras på Leif Östlings fråga 2017: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Det var Lagerström som intervjuade honom då, och ordväxlingen dem emellan är talande:
Östling: Vad fan får jag för pengarna?
Lagerström: Får du inget för pengarna, menar du?
Östling: Inte mycket.
Lagerström: Va?!
(https://www.youtube.com/watch?v=3YpVnkH4oV8)
Lagerströms förvånade utrop i slutet är talande. Likaså hennes formuleringar i ”analysen” där hon, med illa dolt förakt, skriver om miljarder som ”säkert bränner i bankfickorna”.
Nu till svar på dina frågor i texten:
Hur mycket pengar krävs det egentligen för att göra bra journalistik?
Inte mycket. Utöver de exempel du lyfter kan man nämna tidskriften Kvartal, Amerikanska nyhetsanalyser, Nyheter Idag.
(Visst, NI är lite ojämn, men ibland har de riktiga scoop! Chang Frick borde egentligen för länge sedan ha tilldelats några av Sveriges finaste journalistpriser. Åtminstone ”Årets förnyare”, för att ha drivit upp en ny stor sajt när nästan alla andra har tappat sin publik. När konkurrenterna inte fördömer eller försöker fula ut honom är tystnaden istället öronbedövande!)
Har SVT överhuvudtaget någon självinsikt?
Nej.
De kanske tar allting för givet?
Ja.
Går verksamheten att effektivisera?
Självklart!
Varför granskar public service aldrig sig själva?
Granskningen uteblir för att SVT har en bild av sig själv som god, ofelbar och demokratins riddare och räddare. Och för att organisationen helt enkelt inte tål kritik. Inte ens i de få fall när den kommer från dem själva. Lite som vilken sekt som helst.
Jag tänkte på kritiken SR fick inifrån, den om att det är för få minoriteter bland toppositionerna. Där lät det som att de tog kritiken på stort allvar, vilket är mer än man kan säga när de får kritik för att vara vänsterliberala. Å andra sidan har jag inte hört att det faktiskt blev någon förändring efter SR-kritiken, så de kanske bara låtsades bry sig för att det skulle se bra ut utåt.
En ren gissning: Kankse vänsteraktivister är mer högljudda och agerar mer uppjagade och upprörda och därför lättare skrämmer sina offer.
Ett tillägg: Det är märkligt hur Lagerström vänder sin ilska mot börsbolagen och deras ägare istället för att ifrågasätta varför staten inte tydligare har villkorat eventuellt statligt stöd till företagen.